Många familjer har sin paradrätt, och vår signaturrätt, som har gått från generation till generation, är nasi goreng. Jag heter Marloes Öhrnell och bor med min familj i Örsundsbro i Uppland. Det är jag som tillsammans med min man Gunnar driver projektet Global Matkultur, och här delar jag med mig av en av mina släktrecept.
Min holländska sida av släkten kommer från Bergen i Holland, en pittoresk ort som är omringad av skog, gröna ängar och ligger ett stenkast från havet. Här bodde mina farföräldrar granne med John och Elly Vincken, och det är här receptets historia börjar.
John Vincken föddes under kolonialtiden i Indonesien. När Indonesien 1949 förklarades självständigt var det många som valde att flytta till Nederländerna. Så också John och hans föräldrar. Med sig hade de ett recept på Nasi goreng. Ett recept med kryddor som ketoembar (koriander), djahe (ingefära) och djintan (malen spiskummin) som tillsammans skapar varma smaker som leder tanken till fjärran östen.
Receptet är förmodligen från åtminstone 1930-talet, och den fick mina farföräldrar, som i sin tur gav den till sin svärdotter, min mamma. Som i sin tur gav den till mig. Jag har många härliga barndomsminnen av den här rätten. När vi hade gäster var det ofta just nasi goreng som serverades. Tillbehören gör att det känns extra festligt – stekta ägg som serverades som balek, eller balek balek – stekt eller vändstekt, stekta bananer, rostad kokos, rostad lök och gurkstavar.
När jag var student, bjöd jag studentföreningen på nasi goreng. En lättberusad studentkamrat sa att det kunde tolkas helt fel, men han menade att den man som jag skulle gifta mig i framtiden var lyckligt lottad, när jag kunde laga så här god mat. Och visst blev det så!
Det fina med recept som skickas vidare, är att alla sätter sin egen prägel på den. Min mamma ändrade ingrediensen griskött till kyckling. En lyckad ändring, tycker jag.
