Mitt namn är Hejer Daher och jag är 30 år.
Jag är från Irak men kom till Sverige när jag var 9månader. Mina föräldrar kommer från Irak. Jag bor i Malmö, tillsammans med min man och två barn.
Jag har alltid haft intresse för matlagning. Jag är en som gärna testar nya recept men jag håller mig alltid till traditionellt. hemlandsmat. Jag började laga mat tillsammans med min mamma redan när jag var 15år. Drömmen innan var att kunna skriva hemlandets recept på svenska och tillaga dem, lägga upp de för allmänheten så alla kan ta del av de goda vi har.
Men pluggande, äktenskapen och barnen tog all min tid. Innan dess hade jag en stor matgrupp på Facebook, ett instagram konto där jag delar av med mig mina recept, hur de tillagas och vart man kan köpa ingredienserna så man kan tillaga rätten utan att känna vart kan jag hitta alla saker.
Jag brukar dela med min hur jag tillagar det från grunden tills jag lägger upp det och fotar. Min familj och alla nära och kära och alla vänner som känner mig älskar bokstavligen min mat och jag är ganska nöjd och glad att de får ta del av den irakiska köket och testar vidare.
Från hela mitt hjärta så tackar jag min mamma över dessa recept utan hennes matlagning hemma och utan hennes kärlek till hennes land skulle vi aldrig äta det vi har ätit hemma.
Det jag har lärt mig och lär mig idag ska jag föra det till mina barn jag vill de ska växa upp med hem kulturellt mat. De har två olika kulturer, det blir mer spännande det blir massa mat och recept som ska utnyttjas.
Min mamma har alltid haft kulturen med sig. Sen vi var små så har den irakiska köket inte lämnat oss. Idag är jag 30 år och jag har med mig vidare den irakiska köket till min man och familj. Jag har två små barn en är 4 och en är 7 år gamla och de äter enbart hemkulturellt mat. Jag lagar mat från alla håll men irakiska och persikaköket är prio hemma hos oss.
Barnens pappa är från Iran därför är det en mix från de två köket.
Min mamma berättade alltid om det irakisk mat. Hon hade alltid ett minne från var och en rätt. Mamma lagade alltid extra gott när vi firade högtider.
Med hennes minnen när hon lagade maten för oss tog jag med mig till mina barn. De rätter som min mamma lagade för oss och vad de betydde för henne betyder mycket för mig för jag lagar dessa rätter när vi idag firar samma högtid, gemensam eller middag tillsammans.
Denna rätt är ganska känd. Det är verken Beryani eller Qozi men denna rätt lagade mamma alltid om vi fick gäster eller om vi firade något spic. Det är rätt som består av Kyckling med ris, potatis, Vermicell, russin och nötter.
Mamma har alltid sagt kryddorna i maten är hemligheten till receptet. Med stekta kardemumma, kanel och russin gör att smaken blir saftig i munnen och doftar i näsan. Hon säger det betyder att denna maträtt lagas till någon speciell högtid. Då ska det vara extra gott att dofta mer. För mig tillagar jag maträtten idag hemma hos mig under varje högtid. Riset är saftig, kycklingen är mör och kryddorna gör det mer extra. Även utseendemässigt så är rätten ganska fin och lockar ögonen till sig.
Vi irakier har en kärlekshistoria med kebab. Kebab spett är ett måste i den irakiska köket. Sen jag var liten så grillade vi alltid kebab. Kebab åt vi med hembakat bröd, grillade tomater och lök. Ska man bjuda in vänner eller äta ute på restaurang så väljer man alltid kebab. Mamma sa att kebab räknades som mat till de man älskar så därför har vi alltid grillat kebab när vi har en stor gemensam middag med nära och kära eller när man bjuder en man älskar. Hon säger att de alltid satt flickor med stora köttbitar. De fick sitta och hacka köttet smått då de inte hade tillgång till en köttfärsmaskin. De kunde sitta i timmar för att hacka köttet smått för att bli köttfärs. De slutade alltid med att de gjorde klart 20.25kg kött. Sedan fick man sitta och fixa kebaben i kebabspett och sedan fick man hjälpa till att grilla och fixa resterande för att äta. Mamma gjorde det med oss sicellt mig då jag är äldst hemma. Jag fick alltid vara med när hon la in stora kött bitar i köttfärs maskinen, vi fick knåda kebaben med kryddor och lök så tårarna rann. Sedan fick vi alltid testa göra de till kebabspett med hjälp av pinnar eller aluminiumstång Ohh gud vad roligt jag minns hur händerna luktade kött och hur ögonen sved från löken men det var den bästa tiden vara där med mamma och tillaga en rätt där alla sedan ska äta tillsammans.
När jag gifte mig med min man som har rötter i Iran så är kebab också något de avgudar. Det är deras huvudrätt. Men de äter det inte som oss irakier de äter den gärna med ris smaksatt med saffran toppad med pistage och berberisbär. Gud vad gott. Därför blev detta en mix jag tillagar alltid rätten med både ris och bröd för att hålla traditionen vid lov till våra barn som förhoppningsvis för det vidare.
Maträtten Qime serveras hos oss irakier när vi sörjer under Muharam månad. Det är en gammal tradition från mammas gammal gammal gammal mormor och deras mödrar och tills idag är denna rätten ganska känd.
Den är inte sorlig att äta. Den är avancerad att tillaga men tanken och känslorna som kommer när man just tillagar rätt är så skön för kroppen. Då är man en del av sörjandet och när den serveras sägs det att den ger belöningar så det har alltid varit en tävling med att vem som lagar mest och delar flest talrika.
Kryddorna, kikärtorna och köttet smälter i munnen. Trots den sorgsna historien så är den gudomlig, god och man kan inte avstå att äta den.
Den tillagas under nästan hela Muaharam månad ( Islamisk månad som kan inträffa under en vanlig månad i den vanliga kalendern). Den tillagas med kärlek och fler händer i alla deltar. Just den rätten ska vidare till mina barn, barnbarn och deras barn och barnbarn. En rätt som är mer än 500år gammal. Som än i dag går vidare.
